Har så mycket att skriva. Så mycket tankar och känslor som måste ut! Men det känns så olämpligt att ta det på bloggen då det brukar vara så att då man mår som mest dåligt får som mest skit. Det är sån press på mammor. Speciellt yngre mammor.
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
![]()
Jag har länge mått dåligt som ni vet. Efter att jag fick tredje barnet så krascha allt.
Depression,ångest,panikångest och tvångstankar.
Jag går på konstgjordandning känns det som. Det måste ju bara rulla på? För mina barns
skull.
Jag var hos psykologen för inte så längesedan.
En läkare och pdykolog som jag pratade med. När jag började ta mitt liv från början till slut så blev dom chockade.
Det har ju bara varit en massa stress i ditt liv sa dom.
Från psykisk och fysisk misshandel i hemmet till lätt offer i skolan alltså psykisk och fysisk misshandel där med som slutat med några polisanmälningar.
Till en helt annan stress. Barn. Tre barn, helt underbara dock.
Leva med skolios och göra en stor operation på ryggen.
Men jag tror att jag står här idag tack vare min familj, mina barn. Alla underbara vänner som jag träffat på vägen som funnits där och stöttat, jack som jag träffa och nu marcus..
Men tyvärr i ett uselt skick numera
Ett fejkat leende kan göra mycket, men hur länge?
